rufus.

Jag har länge tänkt nu på en sak. Det har varit den stora orsaken till varför jag har varit ovanligt tyst den senaste tiden.
Tänk då hur mycket jag måste ha tänkt, eftersom att min mun har tendensen att gå i ett fastän jag kanske egentligen inte har någoting att säga. Duktig på att slänga käft, ja jag vet.
Men nu så kanske det jag kommer säga är lite mer genomtänkt än allt det andra.
Förhoppningsvis.

Och det jag länge har tänkt på är relationer.
Eller kanske mer.. icke-relationer. Egentligen avslutade relationer med människor man måste ha en relation till.
Ta min mama och papa som exempel.
De har länge levt tillsammans, 16 år. Sedan skilsmässa.
Den kom inte som en speciellt stor överraskning för mig. I ärlighetens namn så kan jag säga att den kom som en lättnad. Efter alla år av bråk som tog form av skrik till dom tysta bråken som bara deras undermedvetna kunde förstå.
År av att försöka förstå vad det är som gick snett och varför det blev som det blev.
Hur deras äktenskap kunde upplösas till en icke-relation.
Så nu, efter några år av tankegånger i mitt huvud, så kom svaret till mig nu på fars dag.
Att dom har alltid haft en icke-relation.
Och vad menar jag då med det?
Jo.
Mama och papa och aldrig haft en bra kommunikation mellan sig.Och som alla vet så är kommunikation nyckeln till alla sorts förhållanden. Utan den kan man inte ens ha en relation, alls.
När dom pratade med varandra så tyckte båda olika och de kom nästan aldrig överens.
Den enda gången båda två var överens om någonting var när jag hade gjort lite dumma saker så de förbjöd mig att åka till Hultsfred.

Men efter att ha hört på både mamas och papas versioner av vad dom tyckte gick fel, så förstår jag att felet var att dom gifte sig alldeles för tidigt, eller att dom gifte sig överhuvetaget.
Där kan man i och för sig ha mig att skylla, eller kanske inte, men jag föddes och ett halvår senare så gifte dom sig.
Så på ett sett är jag tacksam att jag fick chansen att växa upp med båda mina föräldrar under samma tak och i samma land. Eftersom papa kommer ifrån Österrike.
Men jag kan bara inte hjälpa att undra hur allting hade sett ut om dom inte hade gift sig.
Jag hade garanterar inte haft mina andra syskon, och det hade varit lite tråkigt.
Men däremot hade papa kunnat växa i sig själv och mama i sig på ett annat sätt än vad dom gjorde under dessa 16 år.
Och kanske hade jag inte haft en sådan cynisk inställning till kärlek och relationer om jag inte hade vuxit upp i ett hem som inte gav någon bra förebild i det.
För nu ett år efter skilsmässan så sitter jag återigen och pratar med både mama och papa och ser hur mycket dom har växt i sig själva. Hur bra dom trivs med sig själva och hur mycket dom älskar oss barn och vill det bästa för oss.
Och vad dom egentligen tycker om det som har hänt. på vissa punkter skiljer dom sig så otroligt att det är ett under att dom verkligen sa ja i kyrkan.. och att dom kunde stå ut själva under åren!
Moralen i detta är lika med noll, men hey, om dom kunde stå ut, en eloge till dom! För som äldst av fem barn så ser man och hör mer än vad man egentligen borde och jag tyckte att denna skilsmässa skulle ha början innan ens äktenskapet började.

Av allt detta så har jag sett hur en icke-relation i en relation på papper kan skada och jag själv kommer vara väldigt, mycket kritisk till den person jag kan tänka mig dela mitt liv med.
Inte för att det ifråga är fel på personen, utan bara för att mitt cyniska hjärta slår inte i samma takt som detta samhälle där vartannat äktenskap slutar i skilsmässa.
Rebellen i mig trivs med den frihet all denna skit gav mig. I det att man kan faktiskt lära sig av andras misstag, och helst dom stora, för att inte skada sig själv.
För så pass mycket behöver man älska sig själv att man inte blir upp över öronen förälskad och förblindad över den svarta delen av äktenskapet som lämnar en massa sår i själen.
Men, ger mina misstag någon annan insikt om vad som inte funkar så varsegod, hoppas du inte kommer göra dom!
Jag älskar iallafall mig själv så mycket att jag kan tänka mig att aldrig gå ner för altaret i en vit klänning och se min tillkommande andra hälft så och se på mig som jag var den enda i rummet.
Då tittar jag hellre på mig själv i spegeln och ser bara mig själv och den frihet jag har. Och ler så att smilbanden spräcks åt det.
Hellre det än att sitta i ett hus, 36 år gammal och känna att detta funkar inte, men inte våga säga något.
Tror i och för sig att detta med att bara leva i något man inte trivs med och inte säga något kommer hända mig.
För alla er som känner mig, bra eller bara lite, vet att trivs jag inte, då vet tamigfan hela världen om det!
Också en bieffekt av två personers icke-relation.
Egentligen ganska mångas icke-relationer. För varken min moster heller hennes fd var något vidare på att prata med varandra. Egentligen den enda som också spottar ur sig vitt och brett om vad hon tycker är farmor.
Och hon är min idol!
Jag kommer aldrig glömma av när hon såg den kille jag dejtade i Österrike och bara sa rakt ut; Han är för kort för dig.
Jag hoppas att jag aldrig glömmer bort att kommunikation är det bästa vi har för att skapa en relation.
Sedan är kompromisser sättet att behålla den.
Men jag är bara 17 år, jag har mycket tid på mig att både göra mina egna misstag och lära mig av andas för att slutligen trivas så mycket med mig själv att jag inte ens behöver stå i spegeln för att veta exakt hur jag ser ut.

Och för att avrunda detta inlägg så måste jag säga att jag tycker om mina föräldrar jättemycket.
De har sina positiva sidor som jag prisar och sina negativa sidor, som jag försöker lära mig med åren att tycka om de med.
För mama och papa är ändå så mina föräldrar, deras icke-relation är bara ett resultat över två människor som egentligen inte passar ihop men är för envetna för att fatta det först.
Och att vara enveten är något av vad jag gör bäst. Så jag tackar för min envetenhet för det gör att jag kan tro mer på mina åsikter.
Jag tackar även för det cyniska hjärtat jag fick, för det gör att jag begrundrar mina steg mer.
Jag tackar för den rebell jag blivit, för det gör att jag får mer och mer skinn på näsan.
Sedan tackar jag farmor för mina grymt snygga gener och för den bästa maten som bara hon kan göra!
Så jag tackar även papa för att han har en sådan grym morsa och att han ofta påminner mig om hur lik jag är henne, för det gör mig bara mer stark i mig själv. Och det ger mig en samhörighet som ingen och inget kan kapa.

Vad är då en icke-relation?
Kanske är det en relation som avslutats,
eller en som finns med den har ingen betäckning?
Nej en icke-relation har jag hittat på själv för att kunna ge mig själv en förståelse över vilka människor som passar ihop eller inte.
En icke-relation är inte en relation.
en icke-relation bara är.